På måndagens möte välkomnade vi Sofia Blom, polis i Värnamo med snart 22 års erfarenhet. Sofia bor utanför Värnamo med man och sju barn. Hon började i yttre tjänst, gick vidare till jour och utredning inom bland annat narkotika och stölder, och arbetar sedan flera år på avdelningen för Brott i nära relation. Sedan 2019 är hon specialutbildad barnförhörsledare och har länge varit ensam sådan i GGVV-regionen, nu är de två.
Avdelningen utreder misshandel, sexuella övergrepp, våldtäkter och barnfridsbrott. Barnfridsbrottet innebär att barn som bevittnar våld i nära relation sedan 2004 själva räknas som målsägande. Sofia betonar att det inte är ett klass- eller invandrarproblem. Misstänkta kommer från alla samhällsklasser och nationaliteter, och de flesta har ingen eller mycket begränsad tidigare poliskännedom.
Ärenden kommer in via anmälan eller genom att socialtjänsten gör en orosanmälan som leder till polisanmälan. När barn är inblandade samverkar polis, åklagare, socialtjänst, barnläkare och barnpsykologer. Samordningen sker på Barnahus i Jönköping, där man varje måndag har samråd om nya ärenden. Det är åklagaren som beslutar om barnförhör ska hållas.
Mörkertalet är stort. Under 2025 hanterade Barnahus i Jönköpings län 712 barn, men Brottsförebyggande rådet uppskattar att bara ungefär två av tio utsatta barn kommer till myndigheternas kännedom.
Sofia beskrev ingående hur ett barnförhör går till. Barnet får vanligtvis en särskild företrädare, en advokat, i stället för att en förälder är med. I förväg kontaktar polisen förskola eller skola för att få information om språk, diagnoser och annat som kan vara viktigt, och en trygghetsperson följer med barnet till Barnahus. Förhöret sker i barnvänliga lokaler, aldrig på polisstationen, medan åklagare, socialtjänst och advokat lyssnar från ett angränsande rum. Sofia börjar med att bygga kontakt och låter sedan barnet berätta fritt, i sin egen takt och på sina egna villkor. Inspelningen från förhöret används sedan i rätten för barn under 15 år.
Under den avslutande diskussionen lyftes flera frågor, bland annat om umgänge när en förälder är misstänkt förövare och om riskerna i arbetssättet. Den risk Sofia själv lyfter fram som störst är inte systemfel utan tysta vuxna, människor som inte agerar när barn signalerar att de inte har det bra.
Sofia beskriver ett välfungerande samarbete där barnet får berätta fritt i en trygg miljö och där polis och socialtjänst arbetar nära varandra. Det är ett tungt men viktigt arbete, och vi tackar Sofia för att hon delade med sig av det.